varför trivs jag underligt bra med att promenera i regnet i en skog som inte längre innhåller blåbär?
för att jag vet lite mer nu
jag skrek åt pappa för några år sedan när han sa att jag inte skulle vara så förbannat ivrig, att världen finns kvar
JAG KAN FAN DÖ NÄRSOMHELST, kontrade jag
och javisst, det kan jag
men sen kan jag leva när som helst också
jag är enkel, jag vet. och någon i min närhet kan kanske känna att jag har blivit bortappad eller fråga vad det var som hände?
skulle du stanna kvar?
standing still i'm moving faster
det finns skillnader på att stanna kvar
och sen, om någon väntar på dig i ösregn
en fredageftermiddag
och tåget är 10 min försent
så vet man, att någon väntar på dig någonstans och att personen som väntar på dig står i ösregn med kanske en jacka för lite på sig, så vet man att det är en schlager att komma hem
det är en schlager att vara med henne
oavsett om det är på kastrups golv eller i en våningssäng någonstans på la rambla